JÄVLA DEPP

Jag vet inte varför jag skriver detta. Jag vet inte vad det är med mig. Jag är så jävla ledsen. Så jävla ledsen på allt och alla. Har suttit i 2-3 timmar och bara gråtit konstant. All stress har tagit över mig och jag vet inte vad jag ska göra. Känner mig inte pepp någonstans. Jag känner inte ens någon mening med att gå upp ur sängen på morgonen. Jag bloggar just nu bara för att jag ska tänka på något annat. Jag tänker inte sitta här och tycka synd om mig själv. Men fan, jag ger upp. All jävla skit kan ta sig.

VARNING FÖR ARGT INLÄGG


Jag blir så jäkla förbannad på folk som lägger sig i andras liv. Folk som man inte ens känner, som man vanligtvis bara går förbi utan att ens säga hej till. När dom börjar fråga och säga saker, det är då jag blir så jävla lack. "Gör inte så, gör inte det, det är farligt, det är inte bra för dig, så får man inte göra.. bla, bla blah" Vem är du som kommer och säger vad jag får och inte får göra? Jag känner inte ens dig och du känner inte mig, låt mig vara. Jag gör vad jag vill hur mycket jag vill. Mitt namn måste smaka jävligt bra eftersom det är i din mun hela tiden!

JAG ÄR STARKARE ÄN DU


Även om du tog tillbaka allt som du har sagt, även om du grät och sa jag har aldrig känt såhär. Även om du sa förlåt för allt som du har gjort, skulle jag aldrig se åt dig igen jag svär. Om du lovade att ändra dig och bli normal, om du sa jag kommer alltid att älska dig, skulle det inte spela någon roll för tro det eller ej men jag älskar inte dig. Du får stå kvar för jag går nu. Och jag är starkare än du, ja så mycket starkare än du. Du brände dina broar när du sa det där, som fick mig att förstå vem du egentligen är. Jag vet att du bär en mask om du tror ingen ser, men när du försöker le så ser vi den bara mer. Du har sårat mig mera än du tycks förstå. Men ett öga för ett öga ja, de heter väl så. Du får stå kvar, för jag går nu, ja jag går nu. Och jag är så mycket starkare än du, de har jag lärt mig nu.


I'M SO OVER YOU


Känslan av att känna mig så jävla säker på mig själv. Att veta att ingenting kan knäcka mig. Jag har vuxit så otroligt mycket när det gäller att skilja rätt ifrån fel. Du var ett misstag, inget annat än ett misstag. Men jag ser misstag som något att lära sig av. Jag ångrar allt och ingenting. Jag talar varken om dig eller med dig. Du finns inte längre. Så stark som jag är nu har jag aldrig varit. Det jag har byggt upp kommer aldrig att rivas igen. Inte en gång till. Jag vågar mer, jag vill mer, jag kan mer. Det vet jag. Du tror att du känner mig, du tror du vet allt om vad jag vill och vad jag kommer uppnå. Jag skrattar åt dig. Patetiskt. Du vet ingenting om något. Jag skriver nya drömmar, nya mål varje dag. Jag är tillbaka på ruta ett, tänker börja om. Tänker göra rätt den här gången.


I-D-I-O-T


fuck allt jag sa, fuck allt som var bra. och skillnaden som går att se från igår till idag, det skrämmer mig, jag kanske aldrig kände dig, jag känner ångest över att jag någonsin lärde känna dig. Är du den här personen så förtjänar du fan ingenting, tusen chanser men dom tjänade ingenting till. Du gör som du vill och skiter vad andra känner, skiter i vad alla säger om att skaffa andra vänner. Inte ens när ditt eget blod talade, när till och med din egna jävla bror fick försvara mig. Skrattar åt alla jävla rykten du startade. Vill inte se ett skit från våran tid tillsammans, tycker synd om tjejen om du någonsin lyckas skaffa någon annan. Du kanske bättrar dig, men det väntar att se. Tills vidare så ställer jag frågan, vad fan tänker du med?!

VET INGENTING LÄNGRE..

photo by: Oliver Stalmans

Jag tror inte jag vet vem jag är. Det är fåtal stunder som jag verkligen trivs och kan vara mig själv. Alltför ofta virrar jag omkring mitt i ingenstans och bara undrar. Ställer frågan till mig själv varje dag. Varje dag kommer nya svar, ibland inget alls. Att inte veta gör mig galen. Hur vet man vem man är? Jag vet att mitt namn är fanny brandeby, och sen då? Jag vet vad jag gör, men är det verkligen jag? Varför? Är det bara för att jag vill pröva? Tänja på gränserna och bara utmana ödet. Jag vet att jag kan allt, jag kan allt om jag bara vill. Men vill jag? Hur vet jag? Jag gör vad jag vill, jag gör det hur jag vill och när jag vill. Men bara om jag vill. Jag är ingens, jag tillhör inte någon. Jag är inte någon annans mer än jag är någon annans. Men vem är jag?


FÖR MIG ÄR DU INGEN


Du finns inte. För mig är du ingen. Du har redan gjort ditt val. Du gjorde det för längesedan. Du stack. Du ville tydligen inte finnas kvar i din dotters liv. All smärta du har orsakat. All jävla sorg och saknad. Egentligen vill jag bara be dig dra åt helvete igen. Du har inte här och göra. Du kan inte bara komma tillbaka som om ingenting har hänt. Du kan inte bara komma och styra och ställa som du vill längre. Som om allt du gjorde är som bortsuddat. Det funkar inte så, men sånna som du skriver tydligen sina egna regler. Ingen vill lyssna på dina dumma idéer ändå. Ingen vill höra på någon som är värdelös. För det är precis vad du är, patetisk och värdelös. Kanske, kanske hade jag brytt mig om det inte vore för att du redan har lämnat mig. Kanske, men nej. Aldrig igen. "Jag finns här, jag finns alltid här för dig" - orden som du alltid har bankat in i mitt huvud. Du fick mig att tro att det verkligen var så. Att du alltid skulle finnas kvar. Att det alltid skulle vara du och jag, så som det alltid var. Men bullshit. Du finns inte alls här. Hur mycket jag än gått igenom, hur många gånger jag fått klara mig själv eller stått ute mitt i ingenstans. Du har nu bränt dina broar för sista gången. Du är glömd, ett bortflagnat nagellack, ett levande ärr. För mig är du ingen.


DU ÄR SÅ YEAH YEAH


Jag ångrar lite att jag gick den där dan. Kanske hade det varit annorlunda nu om jag hade stannat. Kanske inte. Du tror på kärlek vid första ögonkast, medans jag alltid envisats om att det inte finns. Men kanske hade du rätt iallafall. För det var bra. Det var det. Jag har inte sagt att jag är förälskad. Jag har inte sagt att jag är kär. Men något är det. Och jag kan inte definiera det. Jag kanske inte satsade helhjärtat, vad vet jag. Jag är ju trots allt bara 15. Jag kanske inte levt hälften av mitt liv än. Men jag vet när det känns rätt. Och det är precis vad jag känner just nu. Jag saknar lite. Det gör jag. Och om man kunde gå tillbaka och kunnat ändrat på tiden så hade jag gjort det. å andra sidan inte. Det kanske var menat att det skulle bli såhär, vad vet jag. Jag ångrar inte att jag tog steget mot dig. Hur mycket jag än fått gå igenom, hur många gånger jag fått förklarat mig eller stått ute mitt i ingenstans. Jag ångrar det inte. För du är allt och ingenting. Du är inte någon. Du är annorlunda. Du strålar utstrålning och till och med när jag vill ha ihjäl dig så får du mig att le. Du har tendens att ta tillbaka mig även om jag sagt att du bränt dina broar för länge sedan. Det var så längesen jag kände såhär. Även om jag egentligen inte känner någonting. Det är mer att jag vet. Vet att det kunde blivit allt annat än såhär. Det är väl det som fått mig att stanna kvar lite. Att något så bra kunde sluta såhär. Vi kanske är för lika. Vi är för lika på alla sätt men ändå så in i helvetes jävla olika. Maybe what tears us apart is what brings us back together. And everything that makes us different really brings us closer.

...


du fick mig att tro att kärlek va något underbart
men samtidigt smutsade du ner mitt hjärta..


---

Lät du henne komma närmre?
Var hon vackrare än mig?
Ja, det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig
Jag går bredvid men halkar efter jag orkar inte springa mer
försökt att visa dig med blicken men det är inte mig du ser
den här platsen är någon annans och jag måste hitta ut
hur ska man gilla nån som har gillat nån förut?


                        

VI VAR EN ENHET, VI VAR SINGULAR

                      
       Det var upp till dig, du hade din chans.
       Det var jag eller inget men du sumpade det.

RSS 2.0